På kryss med
skånska ord

Hej alla läsare –

Idag blir det en annorlunda krönika, (fast ändå lokalnostalgisk som vanligt) inte så långa meningar och inte så mycket tyckande och åsikter, utan mer tankar och infall som under mina många år borta från Landskrona då och då dykt i min skalle. Min fru (från Egna Himm) och jag brukar kasta ur oss gamla ord och minnen från hemstaden och del av dem dyker upp här nedan. Håll till godo!

Han slo i dörren så det döna i hela trappen.

Visst var vi svenskar även på 1940-talet, men helt vanliga
efternamn, stavade på svenska, kunde uttalas som

Junsen, Pittsen, Andersen. Svensen Pärrsen. Kaulsen Hannsen, Mattsen.

Några fina gamla ord och uttryck dyker upp här nedanför – håll till godo:

Glyttarna lekte i grushålan och åkte på kasebanan. (sandlådan och rutschbanan)

Sätt pantofflepåsen på vaskaboret!

Äggadölla = gyttja

Pass daj, pågablära!

På söndagsmatinén på Saga (på bian) kunde låta ungefär så här:
Hitts röggen!  När John Wayne (Vajne) hamnat i bakhåll på filmduken.

Blyartsspissare = pennvässare satt på varje kateder när jag gick i skolan. Den fick man tyst och lydigt stå i kö till på lektionen.

Hästa = hästar. Enligt min frus lektor i nordiska språk i Lund år pluralformen Hästa speciell (och unik) för  Landskrona-trakten.

Två imperfektformer, som säkert är uråldriga kunde jag ibland höra min far säga: Han fallt (föll) och Han dö (dog)

Ett annat uttryck jag minns var: Han ble darr (Blev kvar där)
Om en person dött i en olycka.

Några dialektala ord som fortfarande väcker gamla Landskrona-känslor i mig:
Vicka (Vecka)
Cykelen
Skyffelen

Bokstavskombinationen i+e verkade svår för många, som kastade om bokstäverna.
Sonja Henie blev Sonja Haine
Nisse Liedholm blev Nisse Laidholm

-Au jag kan väl få skrabban?
(Hördes av mindre bemedlade kamrater, som ville ha resterna av mitt äpple)

En paket – ett paket på svenska
En kass = kasse på svenska

När man lämnade in någon pryl för lagning hos Allan på Cykelmekano vid Hvilan kunde repliken bli:

-Det grajar jau. Jau gör ve cykelen ti torsda i nästa vicka.

Här har jag skrivit ner repliker och ord jag minns som ren poesi:

Bilen e skitt. Jag ska vaska den innan kvällen.

Kan du klya opp här så ser du bätter.

De va jubbit, ja ble rent svitt

Orden hit och dit betecknar en riktning, men kunde tydligen även markera en plats:

(Där dite – här hite !!!)

De kan jau åsse.

Åsså , åsse= också

Bränne = bränsle. Även ordet illebrann förekom

Tocke och puttor (med Helsingborgs-u) = Tupp och hönor

Kry? Det e ente ja i hellor…

Fy för sören

- Jag dukar med gamla porselinet. Det e ju bara vi själve…

Sladdra/ skvallra

Ensammen, ena = ensam

Tvätteklämma – har många namn i Sverige t.ex. klädnypa och klypa

Kondom = kudång i Landskrona. Fast på Tekniska Museet i Stockholm har jag sett namnet Kondong som gammalt namn på företeelsen. Det kan ju förklara och förlåta Landskrona-uttrycket.

Min far berättade en gång om ”Tummten” ett alkoholiserat original, som gett en ros vardera till spelarna i BoIS efter en serieseger: ”Han gråt…” (grät) när han dela ut dom.

Han e så tava´rig… (En person som hellre tar vara på saker än kastar bort dem)

Hon va litta ke po det…(trött på.. ) Möjligen av danskans Ked af…(Trött på)

Skomagare, toffelmagare… Ren påverkan från danskan

Hilla in sig = trassla in sig

Pågen å tösen var ena himma, moren och faren va på Bingo i Gunnarstorp.

En bumpers = fartsänkande vägbula

Några geografiska namn jag minns som fick ett annorlunda uttal:
Kiruna – Tjirúna
Eskilstuna – Eskilstúna
Västerås – Vä´sterås
Malmö har väl alltid kallats Mallme

Du som läst ovanstående och har synpunkter och/eller egna minnen uppmanar jag att skriva ner dina synpunkter och maila till Planket här på Landskrona Direkt! Tack för att du hängt med så här långt!

LENNART ANDERSSON

* * *

Tankar i januari

2013-01-15

Häromsistens såg jag i närbild på vår TV-skärm en känd skådespelerska. Då tänkte jag: ”Henne har jag stått en halv meter ifrån när hon satt och kissade”. Personen i fråga är i mina ögon mera känd som Skådespelerska än för sina stora roll-tolkningar (fint uttryckt), men säkert en någorlunda trevlig person om än gapig.

Anledningen till ovanstående händelse var, att vi båda (på olika nivåer) var med i samma långfilm. Vad jag handgripligen fick lära mig då var att professionella skådespelare aldrig riskerar att låsa in sig på toaletten på arbetstid. Vi filmade inte i en studio utan i ett kontorslandskap i en övergiven industribyggnad i västra Stockholm och såväl hon som jag kände plötsligt att starkt behov att lätta på trycket och smet ovetande om varandra iväg mot den gemensamma toaletten. Utan tvekan hon först. När jag lite, lite senare nådde fram mycket starkt nödig och ryckte upp dörren möttes jag av ett häpet och förorättat ansikte.
På det sättet fick jag lära mig att Vi Inom Filmen aldrig låser en toalettdörr på arbetstid. Det är fritt fram att spekulera över vem det var som satt på toaletten; min mun är förseglad.

En annan lustig händelse: För en handfull år sedan hade jag flugits ner till Berlin för att göra en roll i en reklamfilm för IKEA. Det var i mina ögon en skitroll, men det hindrade inte producenten att kosta på mig och min motspelerska flyg, hotell, chaufför och middag i den tyska huvudstaden (och dessutom betala ganska bra). Regissör var en tämligen ung person och efter hand som dagen gick började jag ana att han inte var så engelsk som han verkade. Vi började prata under lunchen och då visade han sig vara svensk. Jag berättade lite vad jag sysslat med i livet FF (Före filmen) – tidningar, musik, TV etc. Då sa han lite blygt, att min pappa var också lite åt det hållet, han sjöng lite, men du känner nog inte till honom…
Det visade sig att regissören Calle Åstrands pappa var Hansi Schwartz, en gång medlem i Hootenanny Singers (tillsammans med Björn Ulvaeus) och grundare av Visfestivalen i Västervik, där jag träffade honom en rad somrar och hade väldig kul ihop med.

Den händelsen i Berlin mindes jag häromdagen när jag fick läsa, att Hansi avlidit i Lund senaste helgen. Världen kan vara liten ibland.

I helgen som gick befriades vi från en av våra lådor i senaste flytten. Innehållet var papper, men papper som var värdefullt för en samlare, som av okänd anledning hittat just mig.
Vad jag kunde sälja till honom var det som var kvar av min samling fotbollsprogram från 50-talet och framåt. Samlaren har speciellt intresse av Landskrona BoIS och därmed bör han vara nöjd med besöket hos oss. Jag hade i gömmorna ett 3-siffrigt antal program från seriematcher, cupmatcher etc. både på hemmaplan och bortaplan. Dessutom ett stort antal landskamper främst på Råsunda, men även Idraetsparken (senare enbart Parken) i Köpenhamn. Han blev nöjd och jag blev nöjd, min fru lättad eftersom det nu blir plats för undanplockade julsaker.

Väntan är en sysselsättning man lär sig behärska i filmbranschen. Här sitter jag i 80-talskläder(?) i väntan på tagning i Lukas Moodysons nya film ”Vi är bäst”.

På tal om bland annat film så gjorde jag och min fru en halvdag som statister i 80-talskläder i Lukas Moodysons nya film ”Vi är bäst” i början av december. Vår insats bestod i att ett antal gånger åka rulltrappa och mötas av ungdomar som dansade och tiggde pengar. Kostymfolket vid filminspelningen (troligen födda på 80-talet) hade en annan uppfattning än vi (som var med på den tiden) om hur modet såg ut då, men vi lät dem i stort sett hållas. Till hösten får vi se om våra rulltrappsfärder finns med på duken.

Om BoIS uppladdning inför nästa säsong med nya tränare känner jag en viss tillförsikt. Jag hoppas att nästa steg i uppbyggnadsarbetet är en mittfältare/framspelare av modell Jesper Ljung eller ”Sundet” som kan mata fram målchanser till kvicka anfallare.

Man har förstås läst om händelserna i Landskrona Stadshus och skakat på huvudet. Fanns det inte ett tag planer på att Stadshuset skulle överges och bli hotell med sjöutsikt? I så fall kanske stadens ledning skulle efterforska om det inte finns kvar något överblivet cirkustält efter Cirkus Altenburg. Många ingredienser finns för en festlig föreställning: En domptör med piska i mitten av manegen, clowner, balanskonstnärer och inte minst en häpen publik…

Lite snö då och då har vi fått i huvudstaden, men stadens förvaltning har snabbt folk och bilar ute och städar. Ett aber så här vintertid är att Hornsgatan på Södermalm har förbud mot dubbade däck under vinterhalvåret. Där blir det lite omvägar för oss när vi ska åka till våra barn i Bromma i västra Stockholm Det blir luften inte bättre av. (Sen kan man undra hur det går för stackars pensionärer med broddar under skorna när de inte får korsa den aktuella gatan till sin mataffär. Tänk om de svälter ihjäl!  Fast det var ett skämt…)

Slut för idag, men jag ska försöka återkomma inom kort!

LENNART ANDERSSON

* * *

God jul!

2012-12-20
God jul och Gott Nytt år från huvudstaden önskar jag alla läsare som verkar finnas både i Landskrona och på andra platser. Jag tackar för era reaktioner och kommentarer som inspirerar till en fortsättning även om jag numera känner mig ganska lat. Hoppas vi hörs under 2013!

LENNART ANDERSSON

* * *

Tvihälle!

Goddagens allesamman –

Här dyker det upp en krönika igen – för första gången skriven på en Mac-dator istället för de olika PC jag slitit ut genom åren. Gissar att varken ni eller jag märker någon skillnad på resultatet.

Vad sägs till exempel om det här:
När man förr i tiden (dvs när jag var barn i Landskrona) lekte Gömme (Kull på svenska) eller Pjätt (Tafatt på svenska) hände det att man behövde lite andrum, kisspaus eller annat avbrott. Då kunde man räcka upp handen och ropa Tvihälle! och därmed vara fredad. Undrar om inte det ordet är/var väldigt lokalt.  (Man kan ju undra om ordet på något sätt hänger ihop med behovet att spotta?) Jag hittar det inte i skånsk-svenska ordböcker och min koll med kamrater uppväxta i Lund och Malmö talar om för mig att man i dessa städer hade motsvarande kutym, men att man där istället ropade Pax! Passar ju väldigt bra, eftersom det är det latinska ordet för fred.
Kanske du som läser vet bättre?

Mera himmaplan: På Facebook finns en grupp som heter ”Du vet att du är från Landskrona om du…” med drygt 4000 medlemmar.
Där kastade jag in en kortis som löd ”Du vet du är från Landskrona om du hälsas med HAJ på gatan och dina telefonsamtal avslutas med SÄRVI”. Över 100 personer gillade de raderna och skrev glada kommentarer. Det blev till och med citerat i Landskrona-Posten!
Jag har fler lokala uttryck och företeelser på lager som snart ska plockas fram.

Hösten är definitivt över oss – åtminstone oss som bor i Stockholm och på dess breddgrad. Och inget ovanligt i det, för första veckan i november brukar normalt första snön visa sig. Annat var det för några år sedan då snön kom den 3 oktober och låg kvar till april året efter. Det var inte många som var förberedda då med vinterdäck t.ex.
Dessbättre var snön häromveckan bara en lätt föraning som snabbt blev till vatten så än så länge ligger våra vinterdäck staplade i förrådet ute på landet 90 kilometer bort. Något nytt snötäcke har vi inte sett sen. Hoppas chansningen håller även i år!
Kan man hoppas på en grön vinter med lite snö bara under barnens jullov?

För ett tiotal år sedan var det de sk Nigeriabreven, som skulle locka av oss nordeuropeer våra bankuppgifter, nu är det mera sofistikerade metoder som gäller.
I en krönika tidigt i år nämnde jag att jag samma dag fått flera SMS om storvinster. Det handlade om tre vinster à drygt 1.500.000 engelska pund på en dag, så det var alltså inte kattskit. Eftersom meddelandena kom från Nokia, som jag inte haft någon kontakt med på över tio år blev de därför behandlade som ett fräckt försök att locka ur mig bankuppgifter.

I veckan som gick var det min frus tur att bli mångmiljonär. I ett mail från internationella bank-företaget Western Union fick hon det glada beskedet att även hon vunnit 1.500 miljoner brittiska pund  - enligt Forex valutaomräknare  15 493 800,00 SEK.
Det lät faktiskt riktigt äkta, men små detaljer i behandlingen av engelska språket avslöjade bluffen så det får även i fortsättningen bli till att lita på pensionen och småvinster på tips och Lotto. Mina tidigare filmjobb verkar ha tagit slut. Senast jag fick ett SMS från ett Castingföretag var det Chi-hua-hua-hundar man sökte…

Gås…
Förra veckan åt jag och min fru tillsammans med utflyttade Landskroniter i Stockholm gås med tillbehör i det flotta Odd Fellow-huset i centrala Stockholm. Det var en trevlig kväll med likasinnade.
Men inte räcker det för en äkta skåning – på lördag kör vi en egen gås tillsammans med barn och barnbarn i vår lägenhet i centrala Stockholm. Jag steker och öser gåsen, min fru gör äppelkaka (bl.a.) och vår son trancherar fågeln i tilltalande bitar och skivor. Dessutom faller det på mig att köpa lämpligt vin.

På tal om skåningar i Stockholm så visar statistik på en stor inflyttning till Stockholm av bl.a. skåningar. Jag lärde ett uttryck av sångerskan Sonja Stjernquist att ta till när man hör sitt eget språk talas på gatan: ”Du kommer visst himmifrån?” Det öppnar alla portar och leder ofta till trevliga samtal.
Har du som läser krönikan familj, släkt eller bekanta som flyttat till huvudstaden så tipsa dem om FLIS, Föreningen Landskroniter i Stockholm!

FOTNOT En ännu större inflyttningsgrupp just nu är spansktalande, men jag tror att mitt ”Hola!” inte skulle leda till något.

Tack för den här gången!
LENNART ANDERSSON

* * *

Krönika sommar 2012

Tusentals sådana här bär väntar på att mogna på Lennarts lantställe.

2012-08-15

Hej alla så här i slutet av sommaren!

Jag, min fru och barn och barnbarn kom tillbaka till huvudstaden senaste helgen efter en vecka i Landskrona med kalas för min fru och annat trevligt. Dock uteblev många av de dagliga baden vi hade lovat våra barnbarn pga av kalla och hårda vindar. Fast någon sen kväll framåt midnatt blev det dopp på Cement för friskusarna. Men på torsdagen lyckades många av oss få ligga i solen nedanför Tångvalla (som inte finns längre) i skön sol och lagom vind.

Rykten om att tvebackar inte längre fanns att köpa kan avvisas. Jag åkte varje morgon till Danskens efterträdare och handlade delikata sådana och därmed var allt som vanligt vid våra frukostar.

En match på IP fick jag möjlighet att se – vinsten mot Brage. Och så blev det vinst igen hemma mot Falkenberg (som slog BP senast...). Den matchen tänkte jag följa på SR:s vanligtvis tillförlitliga podsändning i datorn på landet, men den lyckades radiofolket totalt schabbla bort. Jag fick nöja mig med text-tv och SvFF:s live-score. Segern gladde förstås, men att tro på kval till Allsvenskan är att gå för långt. Truppen håller i mina ögon tyvärr inte för sådana utmaningar Nästa vecka ska jag se BoIS två gånger i min egen stadsdel, Södermalm. Då kanske jag ändrar mig om kvalitén?

På tal om fotboll så måste jag berätta en episod från Grimsta när BoIS gästade BP häromveckan. Jag satt på sittplatsläktaren på ena långsidan. På motsatta långsida satt lagledningar och avbytare. Om det säger mest om publiksiffran eller om skarpa ögon vet jag inte, men efter slutsignalen stegade BoIS lagledare Roland Rundqvist tvärs över planen för att hälsa på mig! Kul minne.

Hans örnblick spanade även in mig från innerplan sista matchen i höstas i samma ögonblick jag klev in på läktaren i Västerås.

För ett ögonblick tillbaka till Landskronabesöket. Skyltar på två byggnader i Landskrona gav mig inspiration till ordvitsar – Teatern och gamla Lotshuset. Hör här:
De sist anlända åskådarna till teaterföreställningen fick ta seningången. Kaptenen klarade inte att styra fartyget själv. Han bara lotsades. Häpp.

Carl Zoëga lämnade Landskrona med sitt kaffe 1866. Min fru och jag lämnade samma stad i lördags med åtskilliga kilo gröna kaffepaket tack vare frikostiga rabatter i två olika butiker. (”Handla för 100 kronor”...etc). Sedan vi flyttade från Skåne till Stockholm 1968 har vi dagligen druckit Zoëgas Skåne-rost.

Positivt från vår vecka i Landskrona var bl.a. vår födelsedagsmiddag med hela familjen på Borstahusens Hamnkrog. God mat och snabb service uppskattades av hela sällskapet. En negativ känsla fick jag när jag från en balkong vid Nyhamn såg (och hörde) en yngling på vattenscooter göra ett kort besök i hamnen i full speed, som jag uppskattade till tre gånger Venbåtens framfart. Sådant slapp vi i Borstahusen, där vi hyrde att fint hus.

En kolossalskörd av björnbär ser vi fram emot på landet. Vi har säkert tusen bär redan, några av dem med lätt färg. Det blir till att koka björnbärssylt och frysa in om några veckor och sedan njuta av i vinter till fil och müsli.

OS är slut och alla tankar på att Sverige och Stockholm skulle kunna genomföra ett sådant jättespektakel kan väl avskrivas för gott. Londons uppvisning var fantastisk.

Det stora bygget av DSV innanför motorvägen är absolut imponerande. För mig betyder bokstäverna DSV på långtradare jag möter på vägen Den Stora Vinsten som ska sätta extra guldkant på livet för mig, min fru och våra barn och barnbarn. Där är jag obotlig optimist!

Fortsatt glad sommar!
LENNART ANDERSSON

* * *

Ur kartongers djup…

2012-05-07
Vi är på väg att flytta den har veckan. Vi har haft två och ett halvt år i en tjusig paradvåning med utsikt över Klara sjö i centrala Stockholm, men nu är det färdignjutet. Vi flyttar till Södermalm, som också är en fin Stockholms-stadsdel. (Men jag byter inte till grön-vita Hammarby-färger).

Vår flytt är inte okomplicerad – tre lägenheter ska flyttas samtidigt och ha bytt invånare på fredag efter lunch.

Så nu är vi igång med packning och sortering och lite bortkastning också eftersom vi minskar vår yta med ca 25 kvm.

Ur innehållet i en sparad kartong med gamla fotbollsprogram fastnar jag för kvalmatchen BoIS – AIK söndagen den 28 oktober 1962 på Landskrona IP. Pris 50 öre. Jag har en vän som tidigare köpt BoIS- program av mig och han är intresserad även nu. Men först bläddrar jag i programmet och ser att det randiga laget ställde upp med reserver för Hasse Persson, Ove ”Saltö” Svensson och backen Jan Westerlund. Med blyerts har jag skrivit in namnet på ersättarna – Stig Persson, Bengt Olsson (center från Borstahusen) och Sven ”Skinka” Malmborg på högerbacken. Matchen slutade trots manfallet 3- 1 till BoIS. Samma eftermiddag vann Halmia borta mot Holmsund med 3-1. Men slutet på kvalserien blev att BoIS fick harva vidare i Division 1.

Sen kan jag inte låta bli att bläddra i det lite gulaktiga och 50 år gamla programbladet och det är som om hela min ungdom i Landskrona rullas upp för mig när jag ser namnen på annonsörerna:

• Sture Andersson Sport
• Hotell Öresund och källaren Nils Holgersson
• Landskrona Sparbank
• Rolf Nilssons Shell-mack
• Erikssons Foto
• Stinson
• Ekdahls Livs
• Söderlings resebyrå
• Öresundsvarvet
• SL-Färjorna
• Studio Anders Hilding
• Reinholdz kläder
• Arne Olsson TV
• Pilos Järn
  
• Eko-foto
  
• Henses Herrkläder
  
• Benediktssons möbler
  
• Erics snabbköp på Vengatan
  
• Konsum Ringen
  
• Gea Snabbköp
  
• Gunnars Kemiska
  
• Krönleins Bryggeri
  
• Carl-Philips
  
• Cri
  
• Josefsons kläder
  
• Express-& Bärarlaget
  
• Rönnebergs Sparbank
  
• Hvilans Möbler
  
• Hörlitz herraffär
  
• Sko-Leja
  
• Solblomman
  
• Lindhs körskola
  
• Åkessons Snickerier
  
• Cykel- & Sportcentralen
  
• Kreditbanken.

Inte många på den listan som finns kvar, eller hur? Men vilka minnen som dyker upp! Ansikten, skyltfönster och gator flimrar förbi mina inre ögon.

Ja, mer än så hade jag inte att servera den här gången när det gäller lokalnostalgi. Jag tror många läsare svävat bort i tankarna så här långt.

Trevlig vår!

De flesta av Stockholms många turister med kamera verkade vara samlade i den blommande Kungsträdgården.

LENNART ANDERSSON

* * *

Kulan i luften – och apan på bordet

Fotbollspremiär den gångna helgen och jag hade inte åkt ner som på det tokiga 00-talet med BoIS i Allsvenskan, då jag regelmässigt flög ner från Stockholm och såg hemmapremiären. Det var till och med så trevligt ordnat att vi var ett gäng som sågs hemma hos en Landskronakamrat (och laddade upp med lättöl! till god paj). Med i det glada sällskapet fanns även tre BoIS-spelare från Allsvenskan på 70-talet. Sen blev det stadsbussen från centrala stan ut till IP.

Två premiärer minns jag speciellt – framförallt den makalösa premiären för tio år sedan mot HIF och segern med 6-2. Jag stod på norra läktaren (ståplats) och minns hur vi stod och applåderade i takt de sista tio minuterna. Avslutningen på eftermiddagen var också magnifikt – nedslagna helsingborgare lomade ut från IP till tonerna av ”Kom och ta mig långt härifrån” med helsingborgsbandet Brandsta City Släckers.
Bättre kunde det inte bli.

Året efter satt jag på södra läktaren och såg hur Matthias Eklund nedanför mig på gräset slog in 1-0 mot IFK Göteborg efter 3.06. Jag visade inga större glädjeyttringar, men jag visste att jag tippat just honom som Allsvenskans förste målskytt det året med tiden 3.05 i Dagens Nyheters tävling ”Första Målet”. En riktig jädrans fullträff alltså, som uppmärksammades stort i riksmedia – men knappast alls i Landskrona. Senare den veckan stötte jag ihop med BoIS ordförande Kenneth Håkansson hos ”Dansken” för att köpa tvebackar, men han sa inte ett ljud om min prestation… I Landskrona är man ”sig selv nok” och bryr sig inte om vad som skrivs i landets stora tidningar eller hörs på radio. Hursomhelst fick jag en läcker Kronan-cykel i pris. Den hade jag sedan stående i Landskrona för att cykla till IP med.

Årets premiär mot BP såg jag på TV på landet iklädd BoIS-keps och randig halsduk till mina barnbarns förtjusning. Att ett av barnbarnen är ungdomsspelare i just BP gjorde inte eftermiddagen festligare.

Som jag kunde bedöma det randiga spelet på TV i söndags så verkade allt som var bra i de kanske för lätta träningsmatcherna som bortblåst. Men serien består ju av många matcher som vi brukar trösta oss själva med. Jag säger ingenting om ärmarna på de nya tröjorna och framförallt inget om de nya strumporna.

***

På tal om premiärer så är ju våren Cirkusarnas tid. Nu måste jag veva tillbaka minnet 60-65 år…

När jag var liten påg i Landskrona bodde mina morföräldrar Emma och Calle på Järnvägsgatan 35 och hade som närmsta granne Cirkus Altenburgs vinterläger. I april brukade min mormor höra av sig så att jag skulle få sova en natt på Järnvägsgatan för att kunna vara på plats när cirkusen vaknade ur vintersömnen och drog ner till Kasernplan för årets Sverige-premiär.

Cirkus Altenburg hade sin bas i Landskrona och drevs av direktör Albert Altenburg fram till 1959 och hade alltid sin Sverigepremiär på Kasernplan i hemstaden.
Foto: Anders Hilding.

Tidigt på morgonen började arbetet med att packa tält och bänkar på vagnar som sedan kördes efter traktorer genom stan ner till grusplanen utanför Idrottshallen. Vad traktorerna hade för bränsle vet jag inte, men det doftade faktiskt riktigt gott i min unga näsa. Aldrig senare har jag känt just den doften som var cirkus för mig. Traktorernas stora drivande hjul slet upp jorden när cirkusvagnar skulle ut i friska luften. Rop på flera språk korsade luften. En flock hästar leddes ut i det fria och alltsamman övervakades av cirkusdirektören själv, Albert Altenburg i tjusig överrock och hans närmaste man Charles Lindberg i höga, svarta ridstövlar. Vi var många ungar där inne på cirkusens tomt, som var tyst och tillsluten hela vintern, och sprang troligen mest i vägen, men vilken upplevelse vi fick.

När sedan cirkustältet skulle resas, bänkarna monteras och stallarna ställas i ordning var det många stolta grabbar som fick göra småjobb för cirkusen för att tjäna ihop till en fribiljett och komma in på kvällens föreställning med clowner, hästar och vilda djur i den sågspånstäckta manegen. Den närmaste tiden efter premiären var det många ungar i Landskrona som lekte cirkus på hemmaplan.

***

Som jag nämnde bodde min Mormor granne med Cirkus Altenburg och bakom Järnvägsgatan 35 fanns en grön trädgård med en skön och skuggig sommarberså längst in. Där hade min mormor en solig vårdag ett litet kaffekalas för väninnor i lugn och ro när en liten apa på rymmen från Altenburg tog sig över muren och hoppade rakt ner på Mormors kaffebord. Panik bland damerna som skrikande sprang in i huset medan apan mumsade på kaffebrödet! En av cirkusens medarbetare kom sedan in på Mormors gård och hämtade rymlingen.

På Cirkus Altenburgs tid var fortfarande vilda djur tillåtna att visa upp i manegen. Foto: Anders Hilding.

***

Den svart-vita slips jag handlat i BoIS-Shopen visade sig utmärkt till svart kostym på begravning förra veckan. Den ende som upptäckte BoIS-märket längst ned var en spelare i AIK:s Elitserielag i hockey, som skulle spela sjunde och avgörande semifinalmatch på kvällen. Det var hans svärfar vi skulle begrava. (Nej, det finns ingen bild på mig och slipsen).

***

Till sist får jag önska läsarna (somliga har varit med mig i drygt två år här på Direkten) En Bättre Vår och en Fin Sommar!

LENNART ANDERSSON

Whitney Houston
– ett annorlunda minne

2012-02-13
Whitney Houston… Jag funderar, men henne fick jag aldrig träffa, vare sig under mina år i grammofonbranschen eller under mina långa år med TV-underhållning.

Jag såg och hörde henne en enda gång live och sett så här i efterhand gjorde jag och min fru ett dåligt val, för konserten i Globen för många år sedan (inte den senaste 2010) var den mest känslokalla jag upplevt sedan jag hörde Miles Davis på Stockholms Konserthus på slutet av 60-talet. (Trumpetaren stod då med ryggen mot publiken hela konserten). Det här handlar i stället om 90-talet eller möjligen strax efter Milleniumskiftet. Whitney i Globen sjöng vänd mot publiken, men reagerade inte på något sätt för glada tillrop eller kärleksförklaringar från åhörarna. Hon stod där som en robot, tackade som en robot, men sjöng fantastiskt fint.

En fanatisk kille i publiken var framme vid scenkanten och försökte överräcka en gåva till artisten, men hon var iskall och gav honom inte en blick. Hela publiken var i uppror och ropade högt till Whitney. Efteråt har jag förstått att den här konserten ägde rum under en av hennes sämsta perioder när det gällde hälsan.

Jag och min fru åkte hem från konserten lätt bedrövade.

LENNART ANDERSSON

* * *

Betalt för gamla synder?

En bild från Nöjesmaskinens korridorer den 19 november 1982 när Lennart Andersson fick med ABBA i deras sista live-jobb i TV. Ett för Lennart kärt återseende med Agnetha Fältskog som han sprungit på redan 1968. På bilden dessutom Lennart själv med sonen Mårten,Sven Melander och Anni-Frid Lyngstad.

2012-01-09
I vår brevlåda damp det strax efter Jul ner ett kuvert från Sveriges Radio. ”Jaha, dags att betala för prenumerationen av Språkbrevet” tänkte jag, men blev överraskad av att det var ett högtidligt dokument som talade om att jag var utsedd att vara medlem i Svensktoppsjuryn fyra söndagar i januari.
Mitt professionella liv upptogs i flera tidiga år i pressen av just Svensktoppen. Vid sidan av mitt ordinarie jobb med nyheter i kvälls- eller morgonredaktionen på Kvällsposten hårdbevakade jag det populära radioprogrammet Svensktoppen, som startades 1962 och några år senare (vid den tid jag nu försöker beskriva) hade en miljonpublik varje lördag och söndag, som noggrant följde varje rörelse på listan.
Varje lördagseftermiddag ringde jag till studion för att kolla hur röstningen utfallit. Som när t.ex. okända dansbandssångerskan Agnetha Fältskog från Huskvarna gick in på listan med sin egen låt ”Jag var så kär” sista veckan i januari 1968 var jag den förste journalist som ringde upp henne och intervjuade för Kvällspostens söndagstidning. När jag sedan kom till Aftonbladet nöjesredaktion i Stockholm fortsatte jag med detta extraarbete.
Svensktoppen hårdbevakades verkligen av svensk press – de som placerade sig som etta intervjuades – och det kunde gälla inte bara artisten, utan även skivproducent, låtskrivare eller föräldrar(!). Artiklarna var hårdvaluta i upplagekampen. När t.ex. Anna-Lena Löfgren blev etta med ”Lyckliga gatan” skulle hon helt givet fotograferas i det Hagalund i Solna, som var förebilden för Britt Lindeborgs fina text. När Towa Carson och Mats Olsson sjöng ”Laxå” (en svensk version av ”Jackson”) fick de lika givet ställa upp för bildtagning på perrongen i den lilla järnvägsknuten.

Listan på artister jag träffat och intervjuat med anledning av placering på Svensktoppen är hur lång som helst. Många har jag återsett senare i andra sammanhang – just Agnetha Fältskog hade jag med som medverkande i ”Nöjesmaskinen” tillsammans med ABBA i november 1982 och i det stora insamlingsprogrammet ”Flykting-86” på SVT tillsammans med Ola Håkansson. Andra Svensktoppsartister som blev en del av mitt fortsatta liv både privat och i TV-världen var Östen Warnerbring, Ann-Louise Hanson, Siw Malmkvist, Sten & Stanley, Hayati Kafé, Sylvia Vrethammar, Lasse Lönndahl, Towa Carson, Jan Malmsjö, Alf Robertson, Sveriges Jazzband, skivproducenter och arrangörer som Mats Olsson, Marcus Österdahl, Lasse Samuelsson, textförfattare t.ex. Pling Forsman, Stikkan Anderson och Peter Himmelstrand och många andra.

Under mina fyra år på Kvällsposten ansågs Svensktoppen så intressant att jag skickades till Stockholm en helg för att följa direktsändning i radiostudion på lördagsförmiddagen och inspelningen av söndagsprogrammet med den färdiga listan på lördagseftermiddagen. Programledare var en ung Ulf Elfving och producent Lars Gurell, två personer jag har lärt känna mycket väl genom åren.

På måndagsförmiddagen i Stockholm var jag på plats på en stor distributionscentral för grammofonskivor för att bevittna hur den färska Svensktoppslistan gav utslag i butikernas beställningar. Ja, det är svårt att fatta idag vilken genomslagskraft ett radioprogram på 60- och 70-talet kunde ha hos svenska folket.

Och nu är jag, som jag inledde med att säga, med och ansvarar för (en liten del) av Svensktoppslistan i januari. Men jag vill inte veta av några klagomål, för jag är bara en av flera hundra personer i juryn!

LENNART ANDERSSON

* * *

• Här är Lennarts krönikor under 2011