|
Fredrik Lind
"Jag har en kronisk hemlängtan till Landskrona"
Precis som i sången så har Fredrik Lind verkligen åkt ”Hit och dit i geografien”.
I tider då Svensson sätter sig på charterplanet till Thailand så väljer Fredrik att kuska fram på oändliga turer i skruttiga bussar genom bergstrakter i Sydamerika eller genom ökenlandskap i Mellanöstern. Möt en globetrotter från Landskrona.
Var är hemma? Åker du hem till Landskrona?
- Det är det inget snack om. Trots att jag flyttade från Landskrona direkt efter studenten så är detta min solklara punkt i tillvaron. Här finns familj och vänner. Jag har en kronisk hemlängtan till Landskrona.
Du har polerat din skånska…
- Du säger det. Mina arbetskollegor i Stockholm är inte beredda att hålla med.
Ser du dig mer som en kosmopolit än en Landskronit?
- Jag älskar storstäder. Under mina resor längtar jag efter besöken i de allra största städerna. Känslan och nöjet det skänker mig att vandra där helt utan mål och mening, att snacka med folk i gathörn och på barer gör mig till kosmopolit. Men samtidigt har jag inget behov av storstadens trendkör. Jag jobbar mitt på Stureplan och där kan jag många gånger inte känna mig hemma då känner jag mig absolut mer som Landskronit.
Vi har följt ditt bloggande under resorna. Välskrivet, intressant med humor och närvaro. Drömmer du om att bli författare?
- Jag får erkänna att jag funderat på ett journalist-/författarspår. Jag har upptäckt att när jag skrivit mina bloggar har jag försökt skruva till det lite och inte enbart föra en alldaglig resedagbok. Jag tycker det är kul att skriva.
"Jag är ganska övertygad
om att man om tio år
kommer att prata om Landskrona som en av de
mest intressanta
städerna i Sverige"
Du lämnar landet efter valet 2006. Funderade du på att gå i exil?
- Valresultatet i Landskrona gjorde mig väldigt ledsen och besviken. Valresultatet satte verkligen Landskrona på kartan. Min uppfattning är att innan valet associerade folk, åtminstone norr om Skåne, positivt om Landskrona. Det var båtar, BoIS och en vacker omgivning. Nu är det nästan enbart Sverigedemokraterna som förknippas med staden av den stora allmänheten. Jag är smärtfullt medveten om vilka problem som finns här men jag försvarar staden med näbbar och klor i konversationer med andra. Jag blir uppriktigt sårad och förbannad när folk talar illa om Landskrona. Jag vill även gärna tillägga att jag ser mycket positivt på stadens framtid. Jag är ganska övertygad om att man om tio år kommer att prata om Landskrona som en av de mest intressanta städerna i Sverige.
Har du själv några fördomar?
- Ja, mot ytliga och överdrivet polerade stockholmare. Delvis besannade, haha. Men samtidigt vet jag innerst inne att det på inget sätt är så i hela Stockholm. Visst har jag fler fördomar. Jag jobbar verkligen mot det och en stor grej med att resa är att vara så öppen man bara kan. Annars får man inte ut något av det.
I hur stor grad är du en vagabond och en äventyrare?
- I stor grad. Jag är dock ingen Göran Kropp-typ när det gäller äventyr. Men jag är definitivt en vagabond. Det roligaste med att resa är det planlösa - att träffa folk och upptäcka. Det är kanske lite därför jag oftast också reser ensam. Det verkar inte finnas speciellt många som som så starkt delar mitt intresse. Jag kan sitta på en lokalbuss i Bogotá och lyssna på samtalen som utspelar sig och bara njuta av det.
"Gubben var en
tvättäkta kokainbonde"
Berätta någon anekdot från Sydamerikaturnén?
- Jag tillbringade längst tid i Colombia. Ingenstans är de sydamerikanska kännetecknena; glädje och spontanitet, närheten till sång och dans så märkbart som i Colombia. Människor kan konsten att ta livet med en klackspark och alla, gammal som ung, kan verkligen dansa, sjukt bra. Eller som en man jag träffade sa, ”Att inte kunna dansa är som att inte kunna läsa och skriva”. Dessutom är landet helt vansinnigt vackert. Och kvinnorna likaså, hahaha...
- Jag minns speciellt en tur ut i djungeln i östra Colombia, alldeles på gränsen till Venezuela. Där ligger Ciudad Perdida, "den förlorade staden" mitt ute i djungeln och enda sättet att ta sig dit är till fots. Det tar tre dagar att gå dit. Det var en riktig Indiana Jones-vandring. Vi fick hugga oss fram med machetes och passerade floder, vattenfall, konstiga djur, mängder av mosquitos, goda frukter, indianbefolkning, kokaplantager och paramilitärer. På tillbakavägen bodde vi på en gård där ägaren Alfredo erbjöd sig att för 20 000 pesos var, runt 60 spänn, visa oss "processen". Processen var självklart den från koka-blad till färdigt pulver. Gubben var en tvättäkta kokainbonde. Vi fick skåda hur det går till när en av Colombias största exportprodukter genom tiderna produceras. Och om frestelsen att prova preparatet ifråga var sjukligt låg innan, sa sjönk det ytterligare när man fick se all kemisk skit som ingår. Samtidigt gick det upp för mig hur sjukt stor den här handeln är och hur svårt det är att komma åt problemet. Skulle man med alla medel försöka blåsa bort all kokainproduktion skulle det samtidigt få otroliga konsekvenser för 10 000-tals småbönder som livnär sig på odlingarna. Många gånger är det insikterna man får som fascinerar.
- I Ecuador lärde jag känna en tjej som efter ett tag berättade att hon för två år sedan blivit kidnappad. Det hör till saken att hon kommer från en välbärgad familj. På väg till skolan hade hon blivit knuffad in i en bil och utkörd och placerad i en källare på landet. Där satt hon i fångenskap i flera veckor. När det blev dags för utväxling skedde detta i en öken och hon kände då igen en av poliserna som en av de som tillfångatog henne. Det korrumperade samhället är en sida jag fått insikt i.
Berätta mer!
- Jag har upplevt skottlossning på mitt hotell i norra Peru. Det var på våningen under min men det klart att man blir skärrad. Jag hade just anlänt i taxi sent på natten till hotellet när det skedde. Det var ett par som kom precis efter mig som blev rånade. Det var ett skott i luften.
- Det var även i Peru jag fick tillväxlat mig en falsk sedel på en bensinmack efter att ha hyrt en motorcykel. Jag upptäckte det något senare men tänkte att jag sparar den som en souvenir. Just när jag stod i gränskontrollen till Bolivia så kom jag och tänka på den men då var det för sent. Det blev visitation och ett sörens rabalder. Dom trodde jag ingick i något gäng som reste runt i Sydamerika och spred falska sedlar. Efter två timmars dividerande, skojande och prat om peruanska flickor och snygga poliser samt en lögn om att jag var jurist i Sverige, så lätt man mig passera.
Låt oss göra en tidningslista med Fredriks topp fem i Sydamerika…
- Först och främst måste man ställa sig själv frågan, ”Vad är jag intresserad av?” och utgå ifrån det. Är det historiska sevärdheter, är det fest och party, fint väder, spektakulär natur, fotboll och så vidare. Utifrån det kan jag komma med tips. Generellt uppmanar jag de som undrar, att resa så individuellt som möjligt. Våga upptäcka. Åk ut på landsbygden. Träffa folk. Gör annorlunda saker och följ ditt hjärta. Minnesbilderna man bär med sig är alla de människor man träffat.
Sluta tjata... gör nu en lista utifrån dig själv…
1. Colombia, som land. Det är det minst besökta landet i den regionen och framför allt det roligaste.
2. Den jättelika saltöknen Salar de Uyuni i Bolivia. Det är bara att image-googla, om ni vill skaffa er en uppfattning om hur det egentligen ser ut. Jag spenderade tre dagar där.
3. Bergsbestigning i Boliva är fantastiskt. Jag besteg Huayna Potosí, 6 088 m.ö.h . Nu nådde jag inte toppen. Svinkyla, klockan 05.00, på 5930 meter, och med ynka 150 meter kvar till toppen, i kombination med en obeskrivlig trötthet i hjärta/lunga, brast motivationen.
4. Buenos Aires – Är det någon stad jag vill återvända till så är det Buenos Aires. Här hittar man det bästa från Europa och Sydamerika. Någon sa att staden är en blandning av Madrid och Paris fast i Sydamerika och det tycker jag stämmer bra. God mat och fantastisk fotboll.
5. Gillar man Inka-köret kulturen så blir det svårt att undvika Peru. Machu Picchu är storslaget, om än väldigt exploaterat.
Ser du turism och resande som brobyggare?
- Turistnäringen intresserar mig. Resandet överlag borde tjäna en funktion i att världens länder och kulturer kommer närmre varandra. Då är det naturligtvis inte bra om det skapas konflikter mellan resenärerna och lokalbefolkningen, där lokalbefolkningen mest vill suga ut pengar och turisterna bara vill slippa att bli lurade. Upplevs besöket som otrevligt får det en kontraproduktiv effekt, för båda parter. Jag tror att med ett mer individualiserat och utspritt resande så kan turismen uträtta underverk som brobyggare och fredsmäklare i vår värld. För att konkretisera med ett exempel:
"
Jag är personligen oändligt mycket mer angelägen om att USA inte ska bomba Iran än vad jag var för låt säga tre år sedan. Nu när jag själv varit på plats och skapat mig vänner i landet, ja då blir jag automatiskt mycket mer mån om landets framtid".
Iran ja, i oktober 2007 bar det sedan av på en Mellanösternresa. Det är knappast 14 dagar på Mallis vi pratar om. Berätta!
- Det är på många sätt en helt annan resa. Med några få undantag så är det buss jag reser med. Jag tog dock tåget mellan Teheran och Damaskus. Det tog tre dygn och där hade jag ett av mina mest fascinerande möten. Jag delade kupé med Hasan, en enkel man från Iran som var på väg till Mecka. Under tre dagar satt vi och diskuterade livet medan det stundtals passerade ett spektakulärt landskap förbi utanför fönstret. Vi diskuterade muslim kontra kristendom. Han berättade om tillståndet i Iran. Han var väldigt troende och var på alla vis tvungen att komma till Mecka. Det var en botfärd för honom. Han hade skrivit brev till staten och beklagat sig över den uteblivna välfärden. På grund av detta hade man satt honom på mentalsjukhus. Det var fängslande att höra hans historier. Tyvärr nådde han sen aldrig fram till Mecka.
"Jag spenderade
1,5 månad i Iran"
-
Hasan var en man som levde enkelt och som inte hade vare sig Internet eller mejl. Vad man annars kanske inte tänker på är att iranierna fullt medvetna om hur vi har det. Väldigt många har satellit-tv, Internet etcetera. Jag spenderade 1,5 månad i Iran och det är där jag stött på den absolut största öppenheten, gästvänligheten och trevligheten gentemot mig som västerlänning. Det var oväntat. Sverige har ett väldigt gott rykte i landet bland de välutbildade och intellektuella, men detta gäller inte bara Iran utan i stort sett samtliga länder jag besökt. Dels för vårt statskick och välfärd men även för en person som Olof Palme som ofta namedroppades i våra diskussioner.
Jag blir stolt som svensk när jag hör så mycket gott om Sverige. Sen imponerar det att 90 procent av bussarna man passerar är tillverkade av Volvo. Det händer att jag tittar efter Besam-dörrar ibland. Så även om det gläder ett svenskt hjärta så är en målsättning med mina resor att dra lärdom och erfarenhet av sådant som vi kanske inte är så bra på.
-
En lärdom är att vi svenskar generellt inte är så öppna mot främlingar. Det är allt från turister till invandrare. Att spontant gå fram till en turist i Sverige finns inte riktigt.
Kommer du själv att göra det i framtiden?
- Det gör jag redan. Jag har blivit bjuden på hundratals koppar te i hemmen i mellanöstern. Mängder av middagar har också avverkats. Lite större öppenhet från svenskars sida gentemot främlingar hade verkligen inte skadat, och då syftar jag inte enbart på turister.
Har du någon anekdot från Iran?
- Alkohol är strängt förbjudet i landet. Jag träffade ett gäng liberala ungdomar som bjöd hem på en fredagsfest. Det var som här, 30 ungdomar i ett stort hus, alkoholen flödade och det hånglades hej vilt. Det är mer utbrett än man kan ana, åtminstone i större städer. En annan kul grej är att Ikea är otroligt populärt bland mer välbeställda Teheran-bor. Jag bodde några nätter hemma hos en familj där mannen var designer och inredningsarkitekt och hela deras hem var möblerat med Ikea.
En del mindre positiva upplevelser och minnen måste också korsat din väg?
- Det var beklämmande att uppleva gränskontrollen i Israel. Jag kom från Jordanien och blev stående i en säkerhetskontroll i sex timmar. Där förhördes jag om allt från min barndom till varför jag besökt Iran, innan jag släpptes in i Jerusalem. Insikten om att framtiden i Israel-Palestina konflikten inte ser särskilt ljus ut är ganska nedslående.
Sjukdomar, rånad, akterseglad…?
- Jag blev av med hela min packning i Ecuador. Ryggsäcken försvann på en buss. Då var jag upp över öronen förbannad. Två dagar efter det åkte jag på alla tiders magsjuka. På ett skabbigt hotell utan ägodelar med yrsel och kass kista upplevde jag min tyngsta period. Då undrade jag vad ”f-n det är jag sysslar med”. Insikten kom ganska snart. Det var trots allt bara en kamera och lite kläder jag gått miste om. Samtidigt blev de en viss lättnad för jag köpte en betydligt mindre ryggsäck sen. Jag blev en mer rutinerad resenär på kuppen. Sen har jag åkt min beskärda del av riktigt risiga bussar där öronproppar är ett måste.
Inte funderat på UD?
- Jo, flera gånger. Men att komma in på UD är ganska svårt. I det långa loppet är jag antagligen dessutom alldeles för odiplomatisk för att jobba som diplomat.
Låt oss även lista fem saker man inte bör missa i Mellanöstern?
1. Åk till Iran med ett öppet sinne, ödmjukhet och bli tagen med storm av gästvänligheten, fantastiska historiska byggnader och av otroligt god mat. Iran får begreppet gästvänlighet verkligen en helt ny innebörd. Det hände åtskilliga gånger att personer som jag bara
växlat några ord med bjöd in mig på te, middagar, ja att rent av sova över i deras hem. Dessutom är Iran kanske det land med de starkaste kontrasterna av de jag har varit i. Det är inte utan att man undrar om de burqa-försedda kvinnorna på landsbygden i södra Iran
verkligen är ifrån samma land som de toktrendiga ungdomarna som har vilda Absolut Vodka-partyn i Teherans norra delar. Iran är dessutom, möjligen i konkurrens med Syrien och Jordanien, det säkraste land jag någonsin befunnit mig i. Samtliga europeiska
länder inkluderat.
2. Istanbul för folkvimlet och den goda maten.
3. Petra i Jordanien är svår att bortse ifrån som sevärdhet.
4. Libanon under normala omständigheter är det land jag tycker är roligast. En timme norr om Beirut åkte jag skidor i kortärmat med utsikt över Medelhavet.
5. Sen är Egypten svårt att komma undan. Kairo med alla människor, dofter är jäkligt häftigt.
Vad är det ultimata sättet att resa på?
- Tåg är att föredra.
Vilken är den farligaste/obehagligaste platsen du besökt?
- I en återvändsgränd i La Paz stötte jag på en bitsk hund som såg väldigt otäck ut. Sen hade jag en skräckresa med en motorcykeltaxi i Teheran. Det var helt galet. Generellt är det trafiken som kan skrämma mig.
Var är det mest partyröj?
- Sydamerika slår ju Mellanöstern med hästlängder. I Colombia är det livat värre, Lima är en riktig partystad, men Buenos Aires är väl enskilt bäst.
Har du rest charter?
- Veckoresor till Alperna har det blivit. Någon enstaka solresa med familjen. Jag har inget emot charter.
Hur värjer man sig mot olika typer av semesterbedragare?
- Jag har blivit blåst otaliga gånger. Det handlar mycket om erfarenhet och jag vill nog påstå att det ska till en hel del för att lura mig idag. Jjag tycker att man ska betala det korrekta priset, det priset som lokalbefolkningen betalar, annars sätter man i system att västerlänningen ska blåsas. Men det får inte gå till överdrift, något av det värsta jag vet är att se andra resenärer stå och tjafsa i timmar om struntsummor.
Försäkrar och vaccinerar du dig?
- Ja.
Du reser oftast ensam, hur kommer det sig?
- Undan för undan kom jag till insikt att det är då jag upplever mest. Det öppnar för de spontana mötena. Man exponerar sig och nyfikenheten från lokalbefolkningen gentemot en ensamresenär är oändligt mycket större än mot personer som reser i grupp. Sedan tycker jag det är rätt skönt att slippa att alltid behöva dividera om var man ska äta, var man ska bo, vilken buss man ska åka, etc. Frihet helt enkelt.
Vad säger dina nära och kära när du säger att nu ska jag resa till Medellin, världens farligaste stad?
- Medellín är inte världens farligaste stad, åtminstone inte längre. Det är klart att det suckas tungt men samtidigt finns förståelsen där hela tiden. Råden om försiktighet haglar. Det var nog värre när jag sa att jag skulle på en turné i Mellanöstern än vad det var inför sydamerika-resan.
Vart går nästa resa?
- Jag har inte varit i Afrika söder om Sahara, aldrig i Indien, inte i östra Asien, aldrig i Ryssland och förutom New York inte upplevt USA. Det finns alltså hur mycket som helst kvar, men nu vill jag nog vila lite.
Familj?
- Ja, även jag drömmer nog om ett lyckligt familjeliv med allt vad det innebär i form av inrutad vardag. Jag är inställd på att det värsta luffandet nog är över för denna gång och att sisådär 40 år av arbetsliv stundar. Men det är en målsättning att åter på min 65-årsdag kunna ge mig ut på en 1-2 års resa. Det är något jag för övrigt hoppas att mina egna föräldrar ska göra nu när de snart ska pensioneras. Då skulle jag bli stolt.
Öknen i östra Syrien, några mil från Irak.
|
