FAKTA Namn: Janne Håkan Wilhelm Jönsson Född: 1958 Uppväxt: I Falkenberg. Bor: I en by som heter Torsebro strax utanför Kristianstad. Jag bor i Torsebro krutbruk i en gammal herrgård som jag hyr. Det är så pass stort så att båda barnen lärt sig cykla inomhus. Familj: Fru och två barn Utbildning: Examen på Fotohögskolan i Göteborg 1986. Militärgrad: Avklarad värnplikt Sjunger: Nej. Äter: Ostron, överhuvudtaget alla sjöfrukter. Vilt, jag är i praktiken uppfödd på älg, tjäder och rådjur. Kör. En liten Scoda-pickup.

REKLAMPAUS Bar: JB´s Fishcamp Smyrna Beach/ Florida Favoritaffär: Te och Kaffehuset i Malmö där jag handlar mitt espressokaffe Biltvätt: Har aldrig tvättat den Kameramärke: Hasselblad Favoritlag: Jag tycker om riktigt bra fotboll, så jag svarar Barcelona.

Första gången... Första yrke: Ysteriarbetare Första minnesbild: Min trehjuling Första kärleken: Elisabeth Andersson

JANNES FOTOSKOLA Lektion - grundregler 1. Ljuset. Gå runt, se hur det faller. 2. Se det inte som naturligt att ha motivet mitt i bilden. Ha inte horisonten mitt i bilden. 3. Flytta på dig, använd fötterna. 4. Plåta i svartvit 5. Använd inte blixt.

Janne Jönsson
" Hasselbladaren har jag med mig ut när jag vill göra det på riktigt"

Det var ett tag sedan Janne Jönssons svartvita eleganter firade triumfer på Idrottsplatsen. På Landskrona Museum har vi däremot skämts bort med svartvita pärlor av hans namne. Fotoutställningar av yppersta klass har avlöst varandra de senaste åren. Museifotograf Janne Jönsson är hallänning precis som fotbollstränaren, andra gemensamma nämnare är lugnet, humorn och starka intryck från Japan.

Utöver de just nu pågående fotoutställningarna i Landskrona, Hommage - Fotografier av Åke E:son Lindman i konsthallen och Sune Jonsson möter Walker Evans på museet så har Janne fixat och donat med Hjälp, utställningen om verktyg som också visas just nu på museet.

Fotograf Janne Jönsson har ett skönt kontor överst i den gamla kasernbyggnaden.
En rödmålad fondvägg och fönster i väster skapar ett jämt ljus i rummet. Här är det lätt att trivas.
Vi går ut lite löst, pratar utrustning, och Janne gör klart att han plåtar både digitalt och analogt.
- Jag har en sådan här digital historia, säger Janne och håller uppe en trevlig Canon-pjäs med en stor och ljuskänslig glugg.
- Jag gillar egentligen inte den. Jag använder digitala kameror när det ska gå snabbt och enkelt. De är behändiga men en digital kamera har inte samma personlighet som en analog..

Men så reaktionär som att stå och slabba i mörkrummet är han inte.
- När jag fotograferar med film så får jag det framkallad åt mig, berättar Janne och avslöjar samtidigt att efterarbetet sker i datorn sedan bilderna scannats in.
- Jag en analog Hasselbladare och en Mamiya i studion. Hasselbladaren har jag med mig ut när jag vill göra det på riktigt.

Vi trodde inget annat. Artighetsfraserna avklarade. Nu kör vi.

Vad gör en museifotograf?
- Traditionellt var museifotografen tekniker som fotograferade föremål. Oftast hade vaktmästaren på museet det som en bisyssla. Kåren växte i samband med att man insåg bildens betydelse som kulturbärare. Museerna letade rätt på sina skatter i form av gamla glasplåtar. Då fick också bilden ett högre anseende. Samtidigt insåg man att vi också måste börja fotografera och dokumentera vår samtid och då kom museifotografens roll igång på riktigt. Min arbetsuppgift består mycket i att se till att vi har de bilderna från samhället som inte tas utav tidningar, reklamfotografer eller alla andra medier - med fokus på det "lilla folket". En stor del av arbetstiden går också åt till att göra trycksaker och utställningar. Det är möjligt att yrket utvecklas åt ett annat håll i framtiden. Idag fotograferas det oerhört mycket. Snart kommer alla att lägga sina bilder på centrala serverar. Och då kanske det blir så att museerna får försöka hitta sätt att sålla i allt detta och försöka hitta det som är bra.

Du nämner trycksakerna och det är väl inte utan att kulturförvaltningens "reklamgrejor" ofta är jäkligt sjysta. Är du utbildad även på den biten?
- Jag är självlärd autodidakt hahaha.

Men allvarligt talat, det är grafiskt väldigt bra produkter. Man har sett sämre jobb från skolade art directors. Dessutom har du en personlig tusch på dina trycksaker. Men börjar så smått känna igen en "Janne Jönsson-folder". Lockar inte reklambranschen?
- Tack. Jag har aldrig jobbat med reklam. Det kanske är en helt annan värld, med ett helt annat språk. Vad vet jag. Jag gillar att formge broschyrer och dylikt men för den saken skull kanske jag inte hade klarat av att marknadsföra gräsklippare.

Varför blev du fotograf?
Av en ren slump. Jag var i San Fransisco och där blev min kamera stulen, en liten enkel kompaktkamera. Jag behövde en kamera och gick in på en pantbank och där hittade jag en spegelreflexkamera. Köpte den billigt för några dollar och det medföljde en bruksanvisning. Jag visste ingenting om slutartider och bländare och deras förhållanden. Men det hela var intressant. Bild hade någonstans legat i mig. Jag tyckte om teckningslektionerna i skolan.

Tillbaka i Sverige blev det en kurs på ABF sen folkhögskola i Hemsö.
- Efter ett år där så ringde en kompis från Göteborg som jobbade för tidningen Arbetet som pressfotograf och han ville sluta men var tvungen att fixa en ersättare om han skulle få gå så kvickt som han ville. Detta var på en fredag. På tisdagen började jag jobba i Göteborg.

Från Hemsö på Gotland till Göteborg över en helg.
- Det var väldigt roligt men även dramatiskt inledningsvis. Jag hittade ingenstans och fotografen skulle ju alltid köra. Jag hade brorsans gamla Amazon som jag ständigt körde vilse med. Men det var en rolig och lärorik period. Efter ett år som pressfotograf började jag sedan på Fotohögskolan men jobbade en del samtidigt.

Ett försprång på klasskamraterna med andra ord?
- Jag visste ju att börja med att ta den säkra bilden för att sedan kunna slappna av.

Fotograf för museet låter som ett glidarjobb, är det så?
- Ja, hahaha…

Då finns det alltså ingen anledning att byta jobb med Bingo Rimér?
-Nej, det hade jag inte klarat. Jag hade blivit så generad. Men alltså glidarjobb..., det är klart att jobbar hårt, det gör vi ju allihop.

Men ett jobb á la Jens Assurs då?
- Det hade varit skoj. Han är ju någon slags pressfotograf upphöjd till två. Han har gått igenom den där ekluten och gått vidare och blivit så pass känd att han kan köra egna projekt.

"Fåren däremot,
sket så fort
jag tände blixten"

Vad gjorde du innan du började på museet?
- Jag träffade min fru redan på Gotland och hon kom till Göteborg och gick även hon på Fotohögskolan. Hon blev med barn sista året där. Vi flyttade till Nyhamnsläge och bodde där en vinter innan hon fick jobb som museifotograf i Kristianstad och vi flyttade dit. Sen vikarierade jag för henne innan jag startade firma och frilansade under några år. Plåtade det mesta men, I don´t do weddings. Där går en slags gräns.
Däremot minns jag en ett specialprojekt jag gjorde för Regionmuseet då vi tog in getter, kor, höns och grisar i studion. Vi använde en jättestor blixt. Jag var rädd för att hästarna skulle få spatt. Det bekymrade dom inte. Fåren däremot, jag hade en hel flock inne i studion, sket så fort jag tände blixten. Det var eländigt. Jag gjorde några böcker och utställningsprojekt till innan jobbet här på Landskrona museum dök upp 1998.

Sen du anställdes i Landskrona har vi fått njuta av många fina fotoutställningar men har du haft någon egen utställning?
-Nej. Den dagen jag har material som jag tycker håller för en hel utställning så kanske. Den sämsta bilden måste vara tillräckligt bra. Jag fotograferar dock inte tillräckligt mycket idag.

"Det är vackra bilder
på hemska saker"

Har du någon fotograf som du ser upp till?
- Jag blir väldigt nyförälskad i de fotograferna som jag tar hit. Det blir så när man handskas med kopiorna på nära håll. Det har naturligtvis med kunskap att göra också. Jag tar reda på så mycket som möjligt om fotograferna. Lee Friedlander var väldigt intressant. Där finns en lekfullhet och inga begränsningar. Mary Ellen Mark, Walker Evans och Sune Jonsson absolut. Jag tar gärna hit James Nachtwey, världens bästa krigsfotograf. Han lyckas på något märkligt sätt kombinera krigets elände och hemskheter med otrolig estetik. Det är vackra bilder på hemska saker. Jag förstår inte hur karlen klarar det. Hur han kan sova om nätterna efter allt han varit med om.

Du jobbar på museet, vilket är ditt favorit museum?
- Det är Chichu Art Museum på ön Naoshima i Japan. Byggnaden är mycket speciell och är designad av den tidigare proffsboxaren Tadao Ando. Museet är ingrävt i sidan på ett berg. Man ser egentligen bara entrén från utsidan och sedan finns det ljusinsläpp lite här och var. Det innehåller bara ett fåtal verk. Här finns fyra av Claude Monets näckrostavlor samt verk av Walter De Maria and James Turrell.

Hur hamnade du där?
- Genom vänner. Hiroshi Koyama och hans fru som också bor utanför Kristianstad är stenkonstnär och vi hade länge pratat om detta. Det var en otroligt fin resa.

"Man är fotograf om
man anser sig vara det"

I och med den digitala revulotionen så tar var och varannan människa svartvita bilder och kallar sig för konstnär/fotograf, när är man fotograf?
- En tolkning är väl att man kan titulera sig fotograf den dagen man kan leva på det. Det är väl lite som med konstnärerna. Man är konstnär om man anser sig vara det. Man är fotograf om man anser sig vara det.

Vad skiljer kortet från en bild?
- Öhh… såna eviga frågor, haha… Det där är så himla svårt, det som gör att en bild plötsligt börjar vibrera. Första gången jag upplevde det var på Museum of Modern Art i New York. Det var i och för sig inget foto utan jag stod framför ett verk av Mark Rothko. Obegripliga färgytor, men det bara funkade. Det börjar sjunga. Det händer med fotografi också. Jag kan sitta och titta på kontaktkopior och trots att många bilder är snarlika så finns där något speciellt i en. Jag tittar inte så mycket på motivet som på ljuset.

Hur mycket får du göra i Photoshop?
- Idag är allt bild. Gränsen mellan fotografi och bild har suddats ut. Som pressfotograf får du inte förvanska och retuschera bort saker i bilden. Men i andra sammanhang gör man det. Och som museifotograf får vi vara väldigt vaksamma för det där. Att förfalska verkligheten går inte för sig i vårt yrke. Det är väldigt få bilder idag som publiceras som det inte är grejat med. Det handlar väldigt mycket om syftet med bilden.

Hur viktig är kameran, är det kameran eller personen som tar en bra bild?
- Det är personen som tar bilden. Man kan göra bra bilder med vilken amatörkamera som helst. Däremot är det viktigt att man känner sig bekväm med sin kamera. Josef Koudelka, vars romska exposé vi visade här för ett par år sedan, hade alltid ett litet Leica-objektiv i fickan. Det var små fina objektiv som han tyckte väldigt mycket om. Han tyckte dom luktade gott. Det är väl lite av en hemlighet trots allt, att man måste tycka om sin utrustning. Exempelvis tycker jag om att ha med mig min Hasselbladare ut.

Var hämtar du kraft och inspiration?
- Jag brukar säga till mina praktikanter, fotoelever från Biskops-Arnö, som ofta är väldigt, väldigt ivriga, de fotograferar dag och natt, att inte glömma att äta och sova. Själv styrke- och löptränar jag en del. Däremellan dricker jag öl och vin och äter fet mat, hahaha..
Inspiration kommer från litteratur, musik och konst.

Har du facebook?
- Nej.

Vilket är Landskronas bästa motiv?
- Öresundsvaravet.

Vad är det värsta med Landskrona och Landskronaborna?
- Det är det senaste valet. Det är en skam. Att 25 procent av Landskronas vuxna befolkning är missunnsamma idioter är gräsligt.

Vad saknas i Landskrona?
Inte mycket. Här finns grönskan och havet. Det kommer att gå jättebra för Landskrona.
Möjligen saknas det någon högskoleutbildning som gav staden högre status.

Vad skulle du visa en turist i Landskrona?
- Koloniområdena, de är fina. Hade jag haft nycklar till Öresundsvarvet hade jag gärna visat upp det. Jag tycker även om Rådhustorget. Träden ramar in det vackert. Men jag hade framförallt visat all bra arkitektur som finns i stan.

Finns det något i Landskrona som betyder något speciellt för dig?
- Havet

Eftersom det är fredag när vi gör intervju och du gillar god mat så får du bjuda på ett vintips.
- Det finns ett Barolo för 217 kronor som är dunder, särskilt om man får fatt i en 01:a. Sen finns där ett Monte Garbi, en Ripasso för runt en 80-90 kronor som också är gott. Båda vinerna är kraftiga.

Vad gör du när du skämmer bort dig själv?
- Då tar jag ledigt. Hämtar ut den där boken som jag funderat på länge. Lagar god mat. Fixar med det vardagliga.

Vilken är din senaste kulturella upplevelse?
- Sebastião Salgado på Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Det var bilder från ett fantastiskt livsverk.

Nämn tre "hemligheter" om dig själv som din högsta chef Christin Nielsen inte har en aning om?
- Och det tror du jag berättar, hahahaha… Nej, men allvarligt talat så finns det väl inget som jag håller hemligt för att hon är chef.

Har du någon favoritsyssla bredvid fotograferingen?
- Jag seglar. Jag har en gammal träbåt från 1944. En kryssare som jag tycker hemskt mycket om. Den har jag i Karlshamn. Jag far kors och tvärs genom södra Sverige så jag borde verkligen skaffa mig en miljöbil så fort som möjligt. Båten tar mycket tid men samtidigt är det väldigt förlåtande med en träbåt. Det mesta går att åtgärda och gör man fel kan man alltid göra om det.

Avslutningsvis, hur ofta har du förväxlats med fotbollstränaren?
- Det har aldrig hänt. En och annan gliring kanske det har blivit men inte mer än så.