Liftar till stan Namn: Per Henrik Malmsten Ålder: Fyller 38 nu i april. Bor: Vid Rustningshamn. Familj: Mor, far, syskon samt flickvän Kör? Försöker få lift till stan, då och då.

Vi träffar Per i en eftermiddagstom träningslokal tillhörande Landskrona Boxningssällskap, den plats där han kanske känner sig som allra mest hemma. Det är ett möte med en man som försöker att ta det lugnt, numera, men som i alla fall sprutar ur sig anekdoter, namn, platser och årtal i en aldrig sinande ström. Som smattrande slagserier. Det är ett möte med en idrottsman som sett livets skuggsidor, som gått många ronder. Det är också ett möte med ett mycket stort hjärta. Vi tar tjuren vid hornen direkt.

Matchvikt?
- 67 kg.

Ja, ja, vi vet att du var welterviktare. Men vi menar matchvikten i dag!?
- Okej, 78 kg då. Minst.

Berätta lite om dina boxningsmeriter?
-Jag har ett junior-SM och ett Riksmästerskap som senior. Sen har jag fem SM-brons, blev Sydsvensk mästare en gång och har gjort en landskamp. Mot USA.

Var det då du blev knockad av en armbåge? Per nickar och visar ärret på sin haka.
- Jag mötte den amerikanske OS-boxaren Reid och började matchen bra. Jag gick på honom hårt som fan – det är allt eller inget som gäller för mig, alltid – men jag slarvade med garden. Och plötsligt small det bara.

Gick du i golvet?
- Ja, ja, han träffade mig orent, med armbågen eller vad det var och jag blev golvad för första gången.

Har du gjort lumpen?
- Nej. Jag försökte med flottan men kom inte in, eller vad man ska säga.

Vad gör du nu för tiden?
- Jag försöker hitta rätt spår igen. Har inte mått så bra under en lång tid, levt i dimman kan man säga. Men nu mår jag bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag har min flickvän, min pappa som alltid stöttat mig och så har jag hittat ut till boxningslokalen igen. Är här fyra kvällar i veckan och hjälper till med de unga killarna. Jag trivs med ungdomarna. Jag har ju sett mycket i mina dar – droger, kriminalitet och skit – så jag vet vad jag snackar om. Jag har god hand med killarna, tycker det är jätteroligt också.

Har du märkt några ålderskrämpor?
- Nää, vaddå? Jag är ju 19 plus, precis som farsan brukar säga, ha-ha-haa!

Är han också 19 plus?
- Nä, han är väl 25 plus.

- Du har spelat i BoIS också, hur var det egentligen med fotbollskarriären? Och varför jagade du den stackars Thomas Gustafsson runt träningsplanerna på den tiden?
- Han bröt ju benet på mig!!! Det var första träningen med a-laget, jag var 17 år! Men jag hämnades så klart, siktade efter honom varje träning när jag kom tillbaka. I ett år efter detta! Jag fick a-lagskontrakt med BoIS 1989 och gjorde tre division I-matcher. Samma år var jag nere i Schweiz och provtränade med Young Boys, Tord Grip var tränare där då och jag bodde hemma hos honom. Sen var jag en sväng nere i Lübeck också, 1995 var det, men det blev inte heller något, berättar Per, ler och verkar inte alltför besviken över de uteblivna proffskontrakten.

När såg du en BoIS-match senast, då?
- Vet inte riktigt, 2005 – 2006 kanske. Har inte känt mig motiverad riktigt, varit mycket ute och rest och så.

"Jag har vithajfobi"

Har du någon fobi?
- Vaddå fobi?

Ja, som att jag är rädd för spindlar till exempel och…
- Vithajar! Jag har vithajfobi.

Okej, vithajfobi. Den var ny för oss… Men då kommer jag att tänka på något du brukar säga när du instruerar nybörjarboxare. Att kraften i slaget inte kommer från armen, utan från skuldran och höften…
- Precis, exakt! Vithajen gör en knyck med stjärten för att kunna slita loss stora köttstycken ur bytet. Så gör krokodilerna också, använder svansen för att få kraft. Detsamma gäller för boxare och fotbollsspelare.

Har du sysslat med några andra sporter?
- Jag var skånsk mästare i simning när jag var tretton, fjorton år. Och så karate, blev till och med uttagen i landslaget ’80-´81 någon gång. Skulle möta England, men jag hoppade över det…

Hoppade över?
- Ja! Jag satsade allt på boxningen i stället.

Är det sant att Armand Kranjc, vår före detta WBO-Världsmästare, aldrig vågade sparra mot dig då det begav sig?
- Ha-haaa! Jo, visst sparrade vi, men han ville inte köra hårt. Man fick mesa lite, gå på 60-70 procent. Jag tog det lugnt, han var ju några år yngre än jag.

Var du synthare eller hårdrockare?
- Synthare. Men jag startade Landskronas första hiphop-grupp! Det var på Rio, på den tiden…

Tror du på Gud?
- Ja. Oh ja, mycket. Jag är praktiserande mormon, har så varit i 30 år.

Vad lyssnar du på för musik?
- 60-tals, eller, jag är allätare egentligen. Har musiken i blodet.

Ja, man har ju sett dig dansa runt här i ringen, men är du musikalisk? Som din far och jazz-höjdare till lillebror?
- Nej, jag kan inte spela något. Jag dansar. Blev tvåa i Magalluf 1995, det var något sorts EM…”

EM i dans? Mallis? Skojar du?
- Nej, nej – discodans, som Travolta! Han som vann var visst engelsman och hade hela discotekspubliken med sig, men jag ville inte bråka så… Sen blev jag trea i en annan danstävling i Roskilde, ’85 tror jag, men det var ”dirty dancing” som gällde då.

Herregud, har du fler dolda talanger?
… Billy Butt var också med där!

Förlåt?
- Billy Butt, han var med där i Roskilde!

Åter till ordningen. Vad är ditt finaste boxningsminne?
- Åren i U-, J- och A-landslagen. Alla vänner jag fick där, alla de stora namnen. Jag har förresten världsrekordet i snabbaste knockouten också, tror jag har det kvar i varje fall. Jag slog ut norske mästaren efter 4,5 sekunder, det var 1988.

Lagar du mat?
Har väl lärt mig en hel del under årens lopp… Men jag fick ju alltid banta, spotta ut maten vet du, ha-ha.

Hade du problem med att hålla vikten?
- Ja, jag är ju lång. 186 cm, lång welterviktare, det var jobbigt.

Kan du bjuda på något recept då?
- Ähh, nä! Lagar inte så mycket mat, faktiskt.

Är du en vinkännare?
- Inte så mycket… Dom Perignon, det är väl champagne, va?

Har du odlat skägg någon gång?
Per stryker sig om hakan och tystnar för bråkdelen av en sekund.

Förresten, om jag inte minns fel så hade du en riktigt läskig fjunmustasch någon gång i vår ungdom? (Och vem har väl inte haft det?)
- Ha-Haaa! Jo, jag hade moppe-mustasch i flera år. Men fan, man såg ju ut som något från en Charles Bronson-film!

Minns du när du var på väg till Costa Rica och fick lova mig att nita Hernan Medford (som sänkte Sverige i VM 1990) om du fick syn på honom?
- Just det, jag besökte min syster där men träffade aldrig Medford personligen. Men skämt och allvar, han är riktigt stor där ska ni veta.

"Jag har vaknat upp i Harlem och Bronx, i East L.A. och…"

Du är en berest man utan tvekan, om man tänker på märkliga platser man vaknat upp på så kommer jag väl inte långt med ”under en uppdragen båt i Kroatien och i ett rapsfält vid Smörhålan”?
- Oj, oj, oj – jag har vaknat upp i Harlem och Bronx, i East L.A. och…

I någon skum gränd då, va?
- På de dummaste ställen man kan vara på över huvud taget. Usch, fy… Men allt det där är annorlunda nu.

Vad har du för favoritboxare?
- Ali – såklart. Sugar Ray Leonard. Thomas ”Hit man” Hearns – för hans klipp i nävarna. Och Oscar de la Hoya – en fantastisk boxare, jag har tränat på hans gym förresten.

Någon annan person du beundrar och vill lyfta fram, det kan ju vara någon välkänd…
- Det finns så många, Elvis Presley kanske…

…eller någon mera okänd som har betytt mycket för dig?
- Mina gamla tränare, Janne Månsson som varit som en andra far för mig och Pax – Per-Axel Sjöholm. Och Topsy Lindblom har betytt jättemycket för mig, och för landskronaboxningen, han är min andre-farfar!, svarar Per då blixtsnabbt med värme i rösten.

Har du någon favoritplats i Landskrona?
- Hos familjen ute i Rustningshamn. Sandbergen, backarna, det är mitt revir. Där är det avslappnat och jag njuter av varje sekund.

Avslutningsvis får vi väl hoppas att Per efter ett kringflackande och händelserikt liv hittills, nu har funnit sin ro vid foten av de undersköna Sandbergen, med Sundet och de häckande backsvalorna inpå knuten. Det är han nämligen värd.